Längtan…

Tiden står stilla… det är min känsla, att allt har stannat för en stund. Jag tror att vi alltid är där vi ska vara i livet just nu. Hur saker och ting än verkar, hur fel eller rätt de än verkar vara. En tid för reflektion, vila och återhämtning, en tid som behöver få komma och gå.

I över två års tid arbetade jag som en galning, satte mig själv sist. En tid av ständiga måsten, stress och oro. Nu när jag har haft möjligheten att känna efter, och tröttheten har kommit. Jag vilar nu för att återhämta mig, för att ta tillbaka min kraft och energi.

Jag har inte riktigt hittat tillbaka till den… vet inte riktigt vägen dit. Jag ifrågasätter många saker, söker svar i mig själv och min omgivning. Blickar tillbaka på saker som gjort ont. Analyserar, blir arg, ledsen och allt där emellan. Vissa saker tar tid.

Jag har verkligen försökt att förstå hur en människa kan bara komma och ta så många delar och sedan bara rulla vidare i livet som om inget någonsin har hänt. För mig känns det omänskligt. Ta en plats i min familj, mitt liv, min tillvaro, i mitt hjärta. Det har tagit mig år att läka från det. Ingen har någonsin krossat mitt hjärta som han gjorde. Han svepte in i mitt liv som en frisk, eldig fläkt. Tidigare fanns en önskan att han skulle komma tillbaka och välja mig istället för sin musik. Nu finns inte den önskan. Man kan inte göra en människa illa om och om igen och sedan tro att jag står kvar på samma plats som han lämnade mig. Jag vet att han älskade mig. Men att jag och min son inte var värd att bli vald framför hans drömmar. Det gjorde sjukt ont.

Efter det här är jag så rädd för att ge mitt hjärta till någon som inte har förmågan att älska mig. Rädd för att bli trasig igen, utnyttjad, utestängd. Jag är rädd för att inte kunna läka mig själv ifrån det, att det blir sista droppen och att följden blir att jag aldrig släpper in någon i mitt hjärta igen. Mitt hjärta är fortfarande öppet och jag har fortfarande förmågan att släppa in. Detta är rädslan för att släppa in fel person. Även om kärleken ska och borde vara villkorslös så kan den omöjligen vara det i relationer.

Andra människor kan verkligen få en att betvivla sitt egenvärde. Jag tycker om mig själv, den jag är, den jag har blivit, den jag är innerst inne. Mitt hjärta är som en helig avgrund, den får inte vem som helst beträda.

Jag brukar kalla min gåva, för en förbannelse och en gåva i samma. Den är mitt bästa livsredskap och mitt sämsta. För vad folk visar mig visuellt är det samma som jag känner i tillvaron. Jag har förmågan att känna andras känslor. Känslor är i ständig förändring, de skiftar. Men när en grundkänsla skiftar, då blir det svårt för mig att stå kvar. För många kan det vara svårt att acceptera detta, därför berättar jag inte detta för vem som helst. Jag har levt med den i 34 år och den är aldrig fel och har aldrig varit fel, därför måste jag lita på den.

Jag längtar efter någon som älskar hela mig, precis så som jag är på alla sätt. Det jag har blivit av det som jag har varit med om, någon som kan se mig fullt ut, vill se mig fullt ut, som vill veta vem jag är där innerst inne, förstå mig, någon som inte flyr eller stänger ut mig. En krigare, en partner in crime. Jag längtar efter att få vara den människan för den personen som mitt hjärta vill välja. Finns den… Den som öppnar sitt hjärta och stannar.